Jag är inte bra på den här ensamhets grejen. Och det handlar alltså inte om att träffa folk varje dag, prata med folk varje dag osv. Det handlar helt enkelt om närhet. Jag har ett starkt jävla behov av att krypa in i pluttens famn och bara få ligga så en stund, eller lyfta upp min lilla prins. Problemet är då alltså att plutten är rätt jävla långt bort och prinsen är fett död. Det här suger äckligt jävla stenhårt och jag är fan skitsur. Riktigt jävla irriterad. Varför i helvete kan inte jag få ha mina katter kvar? Jag har iof tre till hemma men jag kan tala om att dom katterna hatar mig. Dom gör verkligen det. Jag har försökt att få dom att tycka om mig, att vara inne på mitt rum och gosa. Men dom där jävla katterna vill fan inte vara i närheten av mig. Dåliga jävla skit katter. Sen kan man ju fråga sig varför dom korkade, dåliga katterna överlever och dom smarta, bra katterna dör? Jag måste väl ha jävligt dålig karma eller något. Det mest tragiska är fan att det enda jag har kvar av Bella, Märta, Kurt och Edgar är den där jävla Bertil. Det går fan inte att avla på den jävla skit katten, han är ju psykstörd. Hur kan fyra så underbara, fina, kärleksfulla katter vara släkt med honom? Det kan man fan fråga sig. Och ja, jag inser att jag precis har skrivit ett helt inlägg om hur dåliga katter jag har kvar. Jag kan väl inte säga så mycket mer än att jag är en riktig jävla kattmänniska. Godnatt!